möjlig terror?

Personalchef: Men du måste ju ha ett kollosalt termostatfel?!
(jag gjorde faktiskt bedömningen imorse att det var shorts-väder idag).

Chefs man: Är du nykter idag? Du ser nykter ut!
(typ, chefs man hälsar som vanligt när han kommer in på kontoret)

Kund: Hej då! (på väg ur lokalen, passerar mitt rum, 2 sekunders fördröjning) AAAAAH! (kommer tillbaka, in i mitt rum) HAR DU ETT HICKIEEEE?!  HAHAHA! FÅR JAG SEEEE! (Sandra slingrar sig: Meeen jättekul A! Du kan gå härifrån nu!) Han fortsätter: HAHAHAHAAA!
(förihelvete, inte mitt fel någonstans! Kräver därför ingen förklaring.)

För övrigt vill jag gärna nämna att jag och bror var ute och sprang igår. Jepp. Yes. Oh ja. Sprang är tillochmed det verb jag väljer att använda. För det blev springa när det var dags att haka på när bror bestämde sig för att älga iväg. Han har inte nödvändigtvis bättre kondition än jag. Men längre ben.
De första hundra metrarna kändes som en väldigt dålig idé att gå ut och jogga/springa med bror. Vi pratar ju en hel del. Ett lysande exempel är att det alltid tar iallafall 5 gånger längre tid att handla om jag och bror gör det, än om mamma gör det. För det finns så mycket att prata om. "Less talk, more action" borde någon skriva i panna på oss.
Iallafall.
Insåg ganska snabbt att vi fick dra ner på snacket, om vi båda ville kunna andas någorlunda.
Det var ett dumt drag av mig.
Mindre snack resulterade i ökat tempo.

Vi tog oss iallafall runt Bollstanäs. "Lilla rundan", hyffsat helskinnande.
Tillräckligt för att fortfarande kunna stå på benen.
As good as it gets.

Nu är det lunch!