Besked imorgon..
Tycker att jag är så inställd på det här som jag kan bli nu. Men det blir verkligen inte lättare för det.
Har tyckt att jag ändå tagit ganska "lätt" på det hit tills, och varit lite förvånad över mig själv. Men nu kom första tårarna.. Blev genast mycke verkligare när man fick en dag som hon kan åka på. Och på torsdag redan.
Det jobbigaste just nu är att jag inte kan komma ifrån känslan av att det är mitt fel om hon skadas nu. Det är många mil hon ska åka.
Kommer aldrig kunna förlåta mig själv om hon skadas ordentligt på vägen upp. Vad som helst kan ju hända, det har hon ju bevisat redan. Det gör så ont i en att man inte kan göra något för att allt bara ska gå bra. Hatar den känslan av maktlöshet.
Äh, nu mår jag skit.
Får man ändra sig?
Hur vet man vad som är rätt?
Veterinären ringde precis och sa att hon kunde komma idag och vaccinera. Pratade med dem imorse, och då visste dem inte riktigt när de skulle komma, förutom den här veckan. Men det är ju bra att dem kan komma idag iallafall. Så smiter från jobbet någon gång mellan 13-14. Ska prata med henne om lugnande till E då också. Får se vad hon säger.
Näe. nu vill jag inte va med längre. Någon som vill byta plats med mig? :(
babe, oroa dej inte i onödan, då blir det bara värre o värre. hoppas på det bästa istället, kommer säkert gå jättebra.