Shenanigans!

Vaknade vid halv 10 imorse. Första riktiga höstdagen? Så grått det kan bli ute. Regn och ännu mer regn.
A ringde på förmiddagen och berättade att dem kommer runt 10 i morgonbitti. Dem skulle åka från Falun runt 7. Hon sa att Errata ska åka i vanlig transport hem. Blev helt ställd när hon sa det. I vanlig transport? Hur har dem ens kunnat äverväga att åka med vanlig transport? Det är väl inte ens boogie!?
Hon skulle träffa veterinären under dagen och få sprutor med lugnande med sig ner.

Vanlig transport? Ingen lastbil? Jag mår illa =/

Idag har varit en jobbig dag. Var länge sen jag grät så här mycket. Men det var skön gråt. Förutom oron över själva transporten. Har börjat fatta att hon ska åka nu. Skönt att gråta, men huvudet känns så konstigt efteråt. Huvudvärk blandat med tomhet liksom.

Det är så mycket mer än Errata. Bara att säga upp boxen var ett jättestort steg. Stallet har varit min trygghet de senaste 8 åren. Och nu då?
Det har allid funnits folk i stallet att prata med. När man mått dåligt har man gått dit, och fått släppa det ett tag eftersom man varit tvungen att fokusera på annat. På ridningen. På hästen. På det som alltid ska göras när man är där. Kommer till och med sakna mockningen. Min terapi! Hela den där boxen är full med mina tankar och funderingar. Tankar om allt möjligt har skapats där. Skitsmarta grejer! Men en massa ångest och allvarliga funderigar över mig själv också. Och många tårar.
Vart tog jag vägen när mamma och pappa skildes och när det tog slut mellan mig och Anton? (dröme om honom inatt förresten, från ingenstans bara) Klart det också var stallet. Satt på hästen och grät en halv dressyrträning, försökte koncentrera mig på vad tränaren sa bland tårarna, haha. Vart skulle man annars tagit vägen?

Blir frustrerad ibland när det inte går att förklara. Att förklara för någon varför man lägger flera tusen i månaden på ett djur. Att fritiden är stallet. Att oftast flera timmar om dagen går åt, där tid i tankarna inte är inräknad. Skulle jag lagt på ett täcke? Borde jag öka hömängden? Kändes benet varmare än vanligt igår kväll?
Jag förstår att det svårt att tänka sig in i det. Men av någon anledning vill man att folk ska förstå.
Kan säkert ta brorsan, eller pappa kanske, som exempel. Varför skulle dem inte tycka att det är ett "svart hål" jag stoppar pengar i? Jag förstår att man inte förstår. Men ändå.
Skulle kunna skriva en bok känns det som om allt som gör det värt det. Den där speciella känslan, den som är den röda tråden. Att lära känna ett sånt stort djur, som litar på mig. Som bara vet att jag inte gör det illa. Det betyder så otroligt mycket. Att lära sig att se de olika personligheterna. För de är olika allihop. Väldigt olika.
Det har tagit tid att lära känna E. Men nu har jag få se de flesta sidor av henne. Hon har humor. Hon är feg men bestämd. Hon är vek, men stadig när det gäller. Klok. Ett hjärta av guld. Hon är Errata.

Red ikväll. För första gången sedan i juli. Borstade och gjorde henne fin först. Myste. Hon håller nästan på att somna när man stryker försiktigt med handen över ögat på henne. Då blinkar hon långsammare och långsammare, sänker huvudet. Bara står, lugnt och stilla. Varje gång jag kommer tillbaka efter att ha hämtat något är det 2 förväntansfulla ögon som möter mig. Öronen pekar rakt frammåt. Äpple? Så klart.
Provade ut hennes nya grimma. Stiligt i läder. Satt finfint.
Tränsade men sadlade inte. Gick ner i ridhuset. Spännande tyckte Errata som inte varit där sedan de byggde om läktaren. Satt upp och skrittade runt lite. Provade på lite öppna och sluta. Funkade finfint. Bad om lite försiktig trav och hon svarade direkt. Mycket fräshare än jag trodde. Kändes skönt. Hon var pigg och joggade på några varv. Lät henne skritta och vila lite. Provade på lite galopp också. Det var jobbigare, men klockrena fattningar, som alltid. Underbar.
Skrittade av henne ute. Det gråa vädret började klarna upp.
Kändes som en saga. Såg dimman på håll. Alla höstens färger. Errata skrittade på, nöjd och med bestämda steg.
Borstade av henne när vi kom tillbaka och sen var det dags för kvällsmaten.
Pratade lite med henne. Och sa hej då. Sa att vi ses imorgon.

Jag har verkligen ont i magen för imorgon. M ska vara med iallafall. Det känns bra. Hon ringde på dan idag och frågade hur det gick. Sa att det bara var att säga till om jag ville ha henne där när E åker. Och det vill jag.

Det är ju det här jag vill. Tror jag. Men helvete va jobbigt det är.
Det jobbiga med att bestämma sig är att det kan blir fel.

Det är ju ett liv jag har haft hand om i 4 år. Och nu ska jag lämna över det. Det gör ont.

Den här bilden har jag haft på bloggen förut. Men jag älskar den. Det är min Errata.